13 reasons why

Två år har gått sen första avsnittet av ”13 reasons why” släpptes i mars 2017. Snart har den tredje säsongen premiär. Man tycker att den borde ha slutat väcka debatt vid det här laget, men nej. Senast ut är en mamma i Storbritannien vars 12-åriga dotter tagit livet av sig efter att ha tittat på serien med sina vänner, därav vill mamman nu serien ska bannlysas eftersom hon anser att den ”uppmuntrar barn till självskador”.

Ursäkta, VA?!

1: Låt för helvete inte era barn se serien!
2: ”13 reasons why” uppmuntrar inte till självskadebeteende. Den uppmuntrar inte till självmord. Lika lite som vilken film som helst om t.ex. andra världskriget uppmuntrar massmord och förintelse av en hel folkgrupp. ”13 reasons why” är en gripande och smärtsam skildring av vad som kan driva en person som är alldeles i början av livet till att  fatta det drastiska beslutet att istället avsluta det.

I mitten av 1600-talet uppfann, om det nu är rätt ord, advokaten Hippolytus de Marsilis den s.k. Vatten (dropp) tortyren. Principen är enkel. Offret spänns fast så att hen inte har en chans att röra sig och sen på utvalt ställe (ofta pannan) droppas vatten. Från betraktarens synvinkel ter det sig inte särskilt jobbigt eller märkvärdigt, ”vaddå då, det är ju bara lite vatten?”, men för offret blir det snart fruktansvärt plågsamt och det dröjer inte länge innan de gör i princip vad som helst för att undkomma smärtan.

Det Hannah Baker, huvudpersonen tillika den som tar livet av sig, går igenom följer ungefär samma princip. Var sak för sig kanske inte är jättemärkvärdig, men när det följs av nästa händelse, och nästa och nästa, och nästa… Ja ni förstår vad jag menar, då blir det outhärdligt till slut. Hon försöker be om hjälp, men från omgivningen möts hon av oförstående och avfärdande. ”Vaddå då? Det är ju bara ett skämt?”. Det som för omgivningen ter sig bagatellartat och avfärdas som tonårsstrul blir snart så överväldigande och så smärtsamt för den drabbade, för Hannah, att hen gör i princip vad som helst för att undkomma smärtan.

Minns ni era egna tonår? Jag skulle tro att det är många med mig som instämmer i att man inte skulle vilja återvända dit för alla pengar i världen. Allt var på liv eller död, och gråzoner fanns inte. Det som man idag skrattar och rycker avfärdande på axlar åt var då mer än tillräckligt för att vända upp och ner på hela ens värld.

Vet ni hur det känns när folk skrattar och viskar bakom ryggen på en? Förmodligen har vi alla upplevt det, men vet ni hur det känns när det händer dag efter dag? Vecka efter vecka? Förhoppningsvis inte. Vet ni hur det känns när ens absolut bästa vän vänder ryggen åt er? Jag hoppas inte det, för den smärtan och förvirring som det innebär önskar jag inte min värsta fiende. Vet ni hur tärande ensamhet är?

De flesta, tack och lov, vet inte detta. Och det är därför ”13 reasons why” i sin brutala, smärtsamma ärlighet är så viktig. Den påminner oss om hur jobbiga tonåren är, och visar konsekvenserna av utanförskap för dem som inte vet vad innebär. Den visar oss att det som kan te sig som en enstaka obetydlig droppe för en person, är den tusende för en annan och det som slutligen driver hen över kanten.

Den visar att de vuxna som finns runtomkring tonåringar måste våga vara jobbiga, måste vara tjatiga och måste våga sig lägga sig i. Inte för att döma, bestraffa eller dra någon form av moralpredikan. Det är verkligen det sista man behöver, vi måste vara tillåtna att göra misstag. Det är så vi lär oss. De vuxna måste våga sig blanda i för att ge stöd, trygghet och visa vägen när man tappat riktningen.

Den visar också hur otroligt viktigt det är att prata om psykisk ohälsa, för det är precis som min stora idol Kenneth Gärdestad sa: ”Skammen att vara psykiskt sjuk, dödar den som inte orkar”. Hur smärtsamt och obehagligt det än är måste vi våga prata om det, för det kan rädda liv. Och det är därför jag tycker förslagen om att bannlysa ”13 reasons why” är så fruktansvärt absurda, för det skulle vara ett otroligt stort steg i fel riktning.

”13 reasons why” uppmuntrar inte till självskadebeteende. Den uppmuntrar inte till självmord. Den visar tvärtom att vare sig självmord eller att skada sig själv är lösningen.  Det är en fantastisk serie som jag uppmanar alla VUXNA att se. Men herregud, låt inte era barn titta på den! Alkohol, droger, grafiska sex-, våldtäkts- och självmordsscener är absolut inget ett barn ska titta på!

”Suicide is a permanent solution to a temporary problem”

“Suicide doesn’t end the pain. It just passes it on to someone else

Jessica, 12 tog sitt liv efter populära Netflix-serien

Du som är som jag. Ge inte upp.

Mind – Självmordslinjen

Här kan du chatta eller ringa till om du har frågor och funderingar: http://www.mind.se

Nationella hjälplinjen

Ring 0771-22 00 60. Alla dagar 13-22.

Jourhavande medmänniska

Tel: 08-702 16 80. Alla dagar 21-06.www.jourhavande-medmanniska.se

BRIS vuxentelefon

Tel: 077-150 50 50. Måndag-fredag, 09-12. Aktuella öppettider på http://www.bris.se

BRIS – Barnens hjälptelefon

Tel: 116 111. Aktuella öppettider på http://www.bris.se.

Svenska kyrkan

Svenska kyrkan har jourhavande präster man kan prata med alla dagar mellan kl 21-06. Ring 112 och be om att bli kopplad.

SPES telefonjour

Tel: 08-34 58 73. Alla dagar 19-22. SPES telefonjour finns för dig som är närstående till någon som tagit sitt liv.

EU-val=Rösta!

Om tre veckor är det val igen. EU-val. Förra gången det var EU-val, 2014, röstade enbart 51 % av de röstberättigade svenskarna. Nu, inför detta val, fylls mitt FB-flöde med bilder på sönderrivna röstkort och uppmaningen att bojkotta valet. Det gör mig förbannad, och ledsen.

Nej, jag är verkligen inget fan av EU, även om jag i grund och botten gillar tanken med ett samarbete mellan länderna i Europa. Idén är fantastisk! Fungerar den lika bra i praktiken? Nja, kanske inte. Trögflytande, åtkomlig och oförståelig byråkrati är vad jag närmast förknippar EU med.

Men! Oavsett vad vi tycker om EU förändrar det inte det faktum att Sverige sen nästan 25 år är ett av medlemsländerna, vilket påverkar vårt land liksom resten av Europa på fler sätt än jag kan räkna upp här. Oftast har vi inte mycket att säga till om när det gäller vad som händer i maktens korridorer i Bryssel och Strasbourg men nu, den 26 maj har vi faktiskt det.

Som jag ser det är det därför inte bara vår rättighet utan också vår förbannade skyldighet, rent ut sagt, att ta ställning och rösta söndag den 26 maj. Demokrati är ingen självklarhet, vilket vi ofta verkar tro. Det är ett privilegium som allt för få människor på den här planeten får njuta av.

Vet du inte vad du ska rösta på? Gör någon av alla de valkompasser som de stora dags- och kvällstidningarna erbjuder. Det tar inte ens fem minuter.

Har du inte tid att rösta? Bullshit. Förtidsröstningen öppnar redan den 8 maj och är öppen fram till valdagen den 26 maj, du har därmed möjlighet att under drygt två veckors tid välja när du ska gå och rösta. Du hinner, tro mig!

Valkompass Sveriges radio

Valkompass Aftonbladet

Valkompass SVT

Valkompass Expressen

Till han som lärde mig vad kärlek är

Jag vet att de flesta aldrig förstod vårt förhållande, att de aldrig kommer att kunna göra det heller. Det är okej. Vi förstod, och det är allt som behövs. Det räcker för mig. Vad jag är ledsen för, vad jag däremot ångrar så sjukt mycket, är att jag inte insåg värdet i det vi hade tillsammans. Förrän det var för sent. För du var verkligen min allra, allra bästa vän.

Du kom in i mitt liv när jag som bäst behövde dig, och vad kan jag säga? Från det att jag såg dig visste jag att det var vi. Du lärde mig så otroligt mycket. Du lärde mig känna tillit när jag förlorat tron på hela världen och du fick mig att mjukna när jag stelnat till is. Du lärde mig att lita till min egen förmåga och du lärde mig att samarbeta, och att ha tålamod. Och du lärde mig vad äkta kärlek är. Även om jag insåg det först långt, långt senare.

Under nästan 10 år var du en ofrånkomlig del av mitt liv, den absolut bästa delen av mitt liv. Du gav mig skratt, irritation, eufori, ilska, tröst, tårar och en aldrig sviktande vänskap. Herregud vad du kunde driva mig till vansinne! Du var nog den mest envisa och egensinniga varelsen jag någonsin mött. Men gud vad jag älskade dig och jag hade aldrig bytt ut dig mot någonting i hela världen.

Men jag visste hela tiden att du egentligen bara var till låns, att jag en dag skulle förlora dig.

Och när den dagen kom, slets jag i tur. Att förlora dig, att se dig falla till marken, är det värsta jag någonsin behövt uppleva. Jag förlorade inte bara min bästa vän, jag förlorade också en del av min identitet, en del av mig själv. En del som tog lång tid att vinna tillbaka.

Vägen tillbaka (eller framåt, rättare sagt) tog mig flera år, men för ett halvår sen började jag rida igen. Vilket är det bästa beslutet jag fattat på väldigt, väldigt länge. Ingen häst kommer någonsin vara som dig, men alla hästar är underbara på sitt sätt. Och varje stund i stallet är ett ögonblick av genuin lycka. Inte förrän jag återvände insåg jag hur otroligt mycket jag saknat det. Och i varje häst jag har ridit så har jag sett en glimt av dig.

Sarabi har din snällhet, Balder din envishet, Bellino din nyfikenhet och Mammut din egensinnighet och vilja att alltid försöka göra sitt bästa. Han har till och med samma märke på manken som du hade. Det gör mig både glad och ledsen på samma gång.

Kärlek är inte romantik eller passion. Kärlek är att vara fly förbannad på någon, men ändå vilja ha den mer än någon annan eller annat i hela världen. Kärlek är att kunna vara skitsur på någon, men så fort som någon annan yttrar något negativt gå i försvar. Kärlek är att lita på varandra till 100 % även när allt runtomkring står i lågor. Kärlek är att sakna varandra när man inte är tillsammans. Kärlek är att jobba ihop och Kärlek är att kunna tolka varandra med ett ögonkast. Kärlek är när man känner att man kan klara precis allting så länge man har den andra vid sin sida. Kärlek är att bokstavligen stå i skit upp till öronen men ändå var jätteglad, bara för att man är tillsammans med den andra.

Älskade Allan, tack för att du lärde mig det. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket, men alla sagor har inte ett lyckligt slut. Och det är faktiskt okej. För det är inte slutet som är det viktiga, utan det som kommer dessförinnan.

“Horses teach you a lot. Very little of it has actually to do with horses!”

Du som är som jag. Ge inte upp.

Jag hade egentligen tänkt publicera lite reflektioner från min senaste resa men efter att ha läst en nyhetsartikel om att det är idag, på nyårsdagen, flest personer begår självmord, publicerar jag den här texten jag haft liggande ett tag istället. Den andra kan vänta.

Du som är som jag. Det är till dig jag skriver. Du som alltid kämpat för att vara bäst, för att det är den enda anledningen till att folk skulle kunna gilla dig överhuvudtaget. Eller ja, det är i alla fall vad du tror.

Jag vet att du inte kommer tro mig. Kanske på ett intellektuellt plan, men det kommer inte tysta demonerna i ditt inre som alltid piskar dig till att fortsätta även när din kropp skriker efter vila, efter ro. Demonerna som 24 timmar om dygnet skriker att du är oduglig, dålig, inte värd att älskas, att du är ful, äcklig, korkad och att du borde vara tacksam om någon ens står ut med att titta på dig, än mer om de klarar av att vara i din närhet någon längre tid. Och en miljon andra saker.

Du är omgiven av personer som bevisar motsatsen. Som hela tiden försöker övertyga dig om att du visst är värd att älskas, att du är smart, duktig, snygg och rolig. Familj, vänner, kollegor, lärare. Men det räcker inte för att tysta dem. Demonerna, som likväl fortsätter överrösta allt det där positiva. Och på kvällarna och nätterna, när du är helt ensam, när allt det där positiva tystnar. Det är då de får övertaget.

Du som är som jag. Det är till dig jag skriver. Hur många nätter, dagar, kvällar och morgnar jag stridit mot dem, mot demonerna, vet jag inte. Jag vet bara att jag alltid har vägrat låta dem att vinna.

Ända tills jag en dag vaknade och insåg att jag inte kan nöja mig med det, med att låta det gång på gång stå oavgjort. Jag insåg att jag måste vinna för gott. Att jag måste tysta dem en gång för alla.

Jag vet inte när det hände, eller varför, utan det var snarare en långsam process där det bit för bit gick upp för mig, ända tills min kropp och sinne till slut skrek att det var nog. Att jag hade fått nog. Att jag inte ville leva på det där sättet längre. Med en konstant klump i magen, ångest i halsen och stressen som en naturlig del av själva blodomloppet och självföraktet som genomsyrade allt jag gjorde.

Du som är som jag. Det är till dig jag skriver. Ge inte upp. Det kan tyckas meningslöst och övermäktigande, men det som väntar på andra sidan gör det så värt det. Ge inte upp. Att säga att livet är fantastiskt kan tyckas som ett hån, jag vet det alltför väl. Men det är likväl sant. Livet är helt jävla fantastiskt underbart. Så snälla, ge inte upp.

Tillåt dig själv att vila när din kropp säger det. Oavsett hur mycket du har att göra, och oavsett vad andra tycker om det. Våga göra dom där sakerna som du så gärna vill, men som skrämmer skiten ur dig. Våga dansa, även om du precis som jag är helt värdelös på det. Våga skratta. Våga krossa murar och barriärer.

Lär dig acceptera att du inte kan vara bäst på allt och att det faktiskt är okej att bara göra saker för skojs skull ibland. Tillåt dig själv att tro på dina vänner och på din familj när de säger att du är bra som du är, att de gillar dig.

Du som är som jag. Det är till dig jag skriver. Kanske tycker du att jag är ännu en sån där överentusiastisk optimist? Det är jag inte. Jag vet att det i början kan verka helt omöjligt, men med steg för steg (hur små de än är) så kommer man till slut nå de där dagarna då man bara går runt och ler bara för att allt känns så underbart, ungefär som barn gör ibland. Och just för att man vet hur motsatsen till det känns, så uppskattar man det ännu mer.

Du som är som jag. Det är till dig jag skriver. Jag har inte vunnit helt än. Det kanske jag aldrig kommer göra. Vissa dagar är jag tillbaka på ruta ett igen. Och det är helt okej, inse det! Det är helt okej att ha dagar då man mår rent för jävligt, bara man inte tillåter sig att stanna där.

Du som är som jag. Det är till dig jag skriver. Ge inte upp! Det finns så oändligt mycket som det är värt att kämpa för. Kom ihåg det! Kom ihåg att du är fantastisk.

 

Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd.
Svenska föreningen för psykisk hälsa
BRIS.116 111,  Vuxentelefon: 077-150 50 50.
Röda korset. Telefonjour: 0771-900 800.
Hjälplinjen: 0771-22 00 60.
Jourhavande präst: Nås via 112.
Föräldratelefon: 020-85 20 00.
Självmordslinjen: 90101
Jourhavande kompis: 020-22 24 44.
Telefonjouren: 08-34 58 73.

Cirkus Sveriges Regering

Cirkus Sveriges Regering kan väl ingen ha missat? Tänkte väl det. Att våra kära partiledare uppenbarligen inte klarar av att bilda en regering har pinsamt nog blivit alltmer uppenbart under de veckor och månader som förflutit sen valet i september.

För en vecka sen eller så såg jag en artikel som fångade mitt intresse på DN. Jag läste den, tyckte först den var absurd, men den bet sig ändå kvar i bakhuvudet och nu måste jag säga att jag tycker den är genialisk. Vad stod det då i Katarina Lagerwalls artikel? Jo, att talmannens joker kan bli att tillsätta en icke-partiledare som statsminister. Enligt Sveriges grundlag behöver inte statsministern vara partiledare, eller ens riksdagsledamot.

Blir det inte väldigt odemokratiskt? Kanske en del av er tänker, det var i alla fall min första tanke. Men nej, för statsministern och regeringen fattar ändå inga beslut, det gör riksdagen (som vi redan valt). Regeringen styr, och i det politiska kaos som just nu råder behöver vi inte mer politik, utan en ledare! De 22 ministerposterna kan sen fördelas på liknande sätt som riksdagsplatserna mellan partierna. Risk för konflikter i regeringen? Ja kanske, men då är det på tiden att partierna och dess partiledare lämnar sandlådestadiet och ser till att samarbeta som vuxna människor, och för landet Sveriges skull. Inte för deras egen vinning

Ett av namnen som Lagerwall nämnde som tänkbar kandidat i det fallet var Jan Eliasson, en man med mångårig erfarenhet från den diplomatiska arenan. Bland annat var han vice generalsekreterare för FN mellan 2012 och 2016. I mitt tycke är han otroligt lämplig.

Men egentligen bryr jag mig inte om vem det blir så länge hen har rätt erfarenhet och kompetens. Vad jag bryr mig om är att vi reder ut den soppa som just nu råder och inser att det kanske är dags att tänka i helt nya banor när det gäller hur Sverige styrs. Sverige och Världen är inte längre som det var för 50 år sen. Den politiska scenen är mer splittrad och mångfacetterad än någon gång tidigare, liksom samhället i stort. Det behöver inte i något av fallen vara en negativ sak, om vi och våra styrande bara är anpassningsbara. Bortsett från mindre konflikter här och där tycker jag samhället is tort har anpassat sig bra till de förändringar som skett, även om vi fortfarande behöver jobba på vissa områden (t.ex. minska segregationen).

Nu har det kommit till de styrande, nu är det deras tur. För vare sig vi vill det eller ej, så måste vi inse att det behövs en grundlig förändring även på högsta nivå. Att styra landet på samma sätt som för 20, 30 eller 50 år sen när så mycket har förändrats förövrigt är ärligt talat helt absurt.

Kommer våra kära politiker och partiledare klara det? Vi kan alltid hoppas, även om det just nu känns dystert.

 

Här finns hela artikeln för den som är intresserad!

Castro, Vasa och vad de egentligen har gemensamt

Jag var som liten en väldigt vetgirig unge (som nu förvandlats till en vetgirig vuxen). Jag har alltid älskat att läsa, och jag har alltid älskat historia. Med släkt uppe i Mora i Dalarna var det nästan självklart att man fick med Gustav Vasa i modersmjölken, och Herman Lindqvists bok ”Gustav Vasa och Hans söner” som stod i bokhyllan hemma fångad mitt intresse redan som 10-åring. En jättebra bok, visade det sig, som jag läst flera gånger sen dess.

Jag började så småningom högstadiet och i nian på elevens val, valde jag ”uppsatsskrivning” (kommer inte längre ihåg exakt vad den kursen hette). Mitt intresse för historia hade hållit i sig och via Björn Afzelius hade jag hört talas om Kuba, den Kubanska Revolutionen och Fidel Castro. Jag tyckte det lät intressant och beslutade mig för att fördjupa mig i det den här gången. Och vad kan jag säga mer än att jag blev fast? Och har förblivit så sen dess (att jag är en stor kuba anhängare har nog de flesta som läst den här bloggen begripit!)

Men det skulle dröja ända fram till förra året innan jag började koppla ihop, och tänka på, vår kära gamla Gustav Vasa och den betydligt yngre och betydligt mindre omtyckte Fidel Castro.

Vaddå koppla ihop? Kanske ni tänker. Låt mig börja med en kort historielektion.

Gustav Vasa, eller Eriksson som han egentlig hette, föddes i en adlig svensk familj i slutet av 1400-talet. I 20-års åldern togs han som gisslan av den danska kungen Kristian II (Kristian Tyrann) ihop med några andra högt stående män efter div. konflikter. Han fördes till Danmark, där han blev satt i fängelse. Efter  ett år lyckades han fly till Lübeck, där han blev kvar i över ett halvår. Under tiden hade Kristian II tagit makten i Sverige, och i Stockholms Blodbad som följde tätt inpå hans kröning, avrättades bland många andra Gustav Erikssons far, och hans mor och systrar tillfångatogs. Detta hände i november 1520. Gustav hade då redan varit tillbaka i Sverige ända sen början av sommaren, men hållit låg profil. Mordet på hans far, och fängslandet av hans mor och systrar, plus indragningen av alla hans gårdar och den rikstäckande efterlysningen på honom själv fick honom emellertid att gripa till handling. Han begav sig mot Dalarna, ett landskap där de flesta ägde vapen, för att försöka locka med dem i ett uppror mot den nya kungen, men misslyckades. Istället började han bege sig vidare mot Norge men när han väl gett sig av ångrade dock dalkarlarna sig och jagade efter honom (och på så vis fick vi Vasaloppet).

Upproret spred sig snabbt nu och i slutet av augusti 1521 utsågs den då 25-åriga Gustav Eriksson Vasa till riksföreståndare för Sverige, men först den 6 juni (vår nuvarande nationaldag) 1523 (efter att ha fått hjälp från de kontakter han hade skaffat sig i Lübeck) kunde han utses till Kung över Sverige. Kröningen var emellertid först fem år senare.

Gustav Vasa var ingen mild kung. Han var stenhård. Men det kom att bli han som la grunden till mycket av det som är dagens Sverige. Han var den som genomförde reformationen, d.v.s. fick Sverige att överge katolicismen för protestantismen, han fick bibeln översatt till svenska, han centraliserade den tidigare väldigt utspridda makten och han införde arvsrätt till tronen. Bland mycket annat. Han var Sveriges kung fram till att han avled 1560, d.v.s. i nästan 40 år.

Låt oss spola fram tiden några hundra år, nämligen till november 1956, då ett 80-tal unga män befinner sig på en alldeles för liten båt på väg mot Kubas östra kust. Ledare för gruppen var den då 30-åriga Fidel Castro som bestämt sig för att störta Kubas USA-stödda diktator Fulgencio Batista.

Precis som Vasa hade han vuxit upp i en fin och rik familj, och fått en gedigen utbildning, han var utbildad advokat. I rollen som det hade han försökt olagligförklara Batistas regim efter att dennes statskupp 1951, men misslyckats. Likaså misslyckades den attack mot militärbaracken Moncada som han och ett gäng andra ungdomar försökte genomföra i juli 1953 i ett försök att starta ett uppror mot, och så småningom störta Batista. De som inte dog i striden, eller mördades av soldater därefter, fängslades och ställdes inför rätta, däribland Fidel och hans 18 år gamla bror Raúl. I sitt försvarstal sa Castro:

”La historia me absolverá- Historien kommer frikänna mig”

Han, liksom hans bror, dömdes till fängelse men frigavs redan året därpå och flydde då till Mexiko där de  började planera för att återvända och på nytt försöka störta Batista. I november bordade de och alla de andra de värvat, den lilla båten Granma och satte kurs mot Kuba.

Det skulle ta två år, två år som de tillbringade till största delen uppe i Sierra Maestras böljande, gröna bergsmassiv, men i januari 1959 var det de som stod som segrare. Batista hade flytt landet, och Castro kunde med sina revolutionära kamrater börja bygga det land de drömde om. Ett land där alla hade fri tillgång till ett välutvecklat sjukvårdssystem, där alla barn fick gratis utbildning och där alla ägde sin egen mark istället för att slava åt något internationellt multibolag.

De var båda rikemanssöner som fattade det radikala beslutet att lämna de bekväma salongerna och ta till vapen för att ta tillbaka kontrollen över sitt land, och förändra det från grunden.
Under nästan 40 år styrde Vasa  över Sverige. Med Järnhand. Precis som Castro skulle komma att styra Kuba i drygt 40 år. Med Järnhand.

Medan vi idag hyllar Vasa som Sveriges Landsfader, den som lade grunden till det Sverige vi har idag, är den allmänna bilden av Castro att han var en fruktansvärd diktator.

Och ja, han har handlat fel mer än en gång. Förmodligen har han gjort fruktansvärda saker.
Ja, på Kuba har det antagligen satts människor i fängelse för deras åsikters skull.
Ja, det har förmodligen avrättats mer än en oskyldig människa där också.
Nej, yttrandefrihet i västerländsk mening existerar inte på Kuba.
Nej, deras valsystem liknar inte vårt

Men saken är den att Kuba är inte det enda land som har gjort hemska saker. Inte heller är Castro den enda statschef som gjort fruktansvärda misstag. Och även om Kubas valsystem inte liknar vårt, så är det fel att säga att de inte har demokrati och att det är en diktatur. Deras valsystem är väl utarbetat och som i teorin i alla fall, i min mening, är 100 gånger bättre än något av de västerländska systemen. Om det funkar och efterföljs i praktiken? Det vet jag inte.

Men en sak är jag 100 % säker på, och det är att Fidel Castro hade rätt när han yttrade de idag bevingade orden ”La historia me absolverá” för snart 65 år sen.

Han har gett kubanerna fri utbildning och sjukvård. Han har gett dem jämlikhet och fått bort den tidigare utbredda rasismen på ön. Han har skickat läkare och lärare vart helst de behövts i världen. Han stöttade Nelson Mandela och ANC:s kamp mot Apartheid långt innan vi i väst hade modet att välja sida, och han stöttade Angolas frihetskamp mot den forna kolonialmakten Frankrike.

Han gav Kuba självständighet efter att i århundraden lytt under först Spanien, och sedan USA. Han har dessutom lyckats med något som inget annat land, demokrati eller diktatur lyckats med hittills; Han har lyckats med att kombinera ett högt HDI med att landet är ekologiskt hållbart.

Nej, Kuba är långt ifrån perfekt. Deras ekonomi är åt skogen och infrastrukturen är åt helvete. Det kan jag villigt erkänna. Men då får man ha i åtanke att de har varit mer eller mindre isolerade i över 50 år på grund av en blockad från ett av världens mäktigaste länder, USA.

Nej, Kuba är långt ifrån perfekt. Men det är vi också. Så i stället för att fortsätta kasta skit på dem borde vi hålla käft och koncentrera oss på våra egna problem, och ta lärdom av det Castro och Kuba har uppnått under det snart halva seklet efter revolutionens seger.
Fidel Castro skulle i måndags, den 13 augusti, ha fyllt 92 år. ¡Hasta la Victoria Siempre!

 

 

 

Varför antirasism behövs-#tbt

Fortfarande smått chockad efter SD:s resultat i EU-valet såg jag för ett tag sen Ungdom mot rasisms kampanj på nätet angående varför antirasism behövs. Jag har sen dess funderat på vad för skäl jag skulle kunna uppge på den frågan men allt jag kommit på har känts för banalt och enkelt. Tills det häromdagen slog mig vad svaret var;
Denna världen är sjuk. 

För i en frisk och sund värld skulle den frågan inte behövas. I en frisk värld skulle allas lika värde och rättigheter vara något så självklart att rasism och främlingsfientlighet vore något helt otänkbart. 
Men vår värld är sjuk, riktigt sjuk.

Jag förstår alla de som väljer den enkla vägen. Vägen vid namn främlingsfientlighet och avståndstagande. Men det betyder inte att jag anser att det är okej.
”Enkla?” tänker ni kanske frågande. Ja, det är den enkla vägen för hat och förakt kräver ingenting. Att älska däremot, det kräver så mycket mer. Det kräver mod och tillit. Det kräver tålamod och vilja att förstå varandra. 
Ju fler som väljer den vägen, desto enklare blir det dessutom. För det är enklare och mindre skrämmande att följa strömmen än att simma motströms.

De flesta invandrare som kommer hit, kommer från helt andra kulturer och liv än vad de flesta av oss är vana vid, och att det kan skrämma är inget konstigt. Men rädsla är inget acceptabelt skäl till att fördöma och ta avstånd. En del saker måste man göra även om det skrämmer, ”annars är man ingen människa utan bara en liten lort”, som en av mina stora förebilder, Astrid Lindgren sa.

I en tid som denna, då ex. arbetslösheten brer ut sig på många ställen, liksom bostadsbristen, börjar många att leta syndabockar. Det är förståeligt, det är så människan dessvärre är skapt, och det är inte första gången i historien det händer.

Men. Historien är också ett bevis på vad som händer om man låter rädslan och bekvämligheten styra. 
Och vi kan inte till något pris låta historien upprepa sig.

Till er som tänker rösta i höst; Snälla tänk efter en extra gång.
Till alla er med utländsk bakgrund som tvingas möta denna rädsla i form av ord, påhopp och blickar vill jag till sist bara säga; Ge inte upp. Ni är inte ensamma. Jag, och många med mig, kommer inte ge upp denna strid förrän vi vunnit den.

Jag publicerade den här texten på min Facebooksida för fyra år sen. 2014 var det supervalår med val till både EU-parlamentet och till kommun, landsting och riksdag. Då, liksom nu, var det bara lite mer än en månad kvar till riksdagsvalet. I EU-valet på våren hade SD fått 9,7 % av rösterna och därmed fått två mandat. Detta skrämde mig, och många andra, och jag ville ge en uppmaning till alla de som skulle rösta på hösten att tänka till en extra gång. Eftersom jag själv då bara var 16 år hade jag inte rätt till att rösta.

SD fick den hösten 12,86 % av rösterna i riksdagsvalet, och därmed 49 mandat.

Fyra år har nu gått. Att se verkligt nynazistiska och rasistiska rörelser  som t.ex. NMR marschera eller propagera på allmänna platser är inte längre något ovanligt.  Och SD har vuxit sig allt större. I en mätning som Novus/SVT gjorde tidigare i somras visade det sig att SD numera är Sveriges näst största parti, med stöd av mer än 20 % av väljarna. Ett parti som på sin hemsida skriver saker som:

”Trots att det inte saknas exempel på enskilda individer som på ett positivt sätt anpassat sig och bidragit till det svenska samhället under senare tid, så är ändå den sammanlagda nettoeffekten av massinvandringen från avlägsna länder starkt negativt, såväl ekonomiskt som socialt.”

och

”Bortsett från att vi inte anser det vara förenligt med barnens bästa att låta samkönade par och polyamorösa grupper adoptera och inseminera samt att det bör vara upp till de religiösa församlingarna själva att avgöra huruvida vigselakten skall utsträckas till att gälla även andra än två människor av olika kön…”

Även om jag var rädd och småchockad över valresultat 2014, så är det ingenting mot vad jag känner nu, när de främlingsfientliga och högerextrema tankarna fått alltmer fäste och spridning i vårt samhälle.

Jag önskar verkligen att det här inlägget inte behövts, att jag inte skulle känna mig tvingad till att återupprepa mig men… Verkligheten är inte alltid så som vi önskar.

Så snälla, snälla… Tänk till en extra gång innan ni går till valurnorna i höst!! Jag kommer att, för första gången, få rösta i höst och jag vet var den kommer hamna. För öppenhet, tolerans, medmänsklighet, demokrati och mångfald.
Vad väljer du?… 

SVT/Novus: SD näst största parti – nära gå om S
Valresultat 2014- Riksdag
Valresultat 2014- Europaparlamentet