De tusen känslornas ö

Tempot är långsammare här. Måltiderna  längre och språket enklare. Arbetet är hårt på risfälten som omger staden, men det sköts ännu för hand. Gemenskapen är stark, inom familjen såväl som bland vännerna och uråldriga traditioner förs vidare generation till generation. Det är viktigt för dem.

Luften är tjock av fukt och dofter från rökelse, kök och mopeder. På de smala krokiga gatorna trängs höns och hundar med fotgängare och fordon. Tempot är långsammare här men det är aldrig stilla, det är aldrig tyst. Du är aldrig ensam.

Jag är på Bali. Ön där det första som möter en på flygplatsen är den av fukt tunga, heta, luften. Det andra som möter en när man kommer ut är trafiken. Den är överallt och även om hastighetsmätaren sällan når över 50 km så känns det till en början livsfarligt att närma sig den, ännu mer att ge sig ut i den.

Men oroa dig inte, efter några dagar vänjer du dig.

Jag har under min dryga vecka här upplevt så många fantastiska saker att allt just nu snurrar i mitt huvud.

Jag har känt solen brännna min hud när jag vandrat runt i byarna kring Ubud och sett balinesernas hårda slit på risfälten och jag har blivit väckt tidigt om morgnarna av tupparnas galande.

Jag har njutit av fantastisk mat och jag har haft långa samtal om allt och ingenting med människor från hela världen.

Jag har besökt tempel och fått ta del av den religion som är så självklar och stark i människornas liv här, och jag har vandrat längs myllrande gator och trängts på trånga marknader.

Jag har åkt längs slingrande bergsvägar i tjock dimma och jag har stått med havet piskande runt fötterna och vinden slitande i mitt hår.

Jag har besökt skolor där jag försökt lära barn vikten av att ta hand om vår jord och jag har tillbringat långa, sena kvällar på olika barer med mina vänner.

Mer än halva min vistelse här på Bali är över, om 8 dagar ska jag bege mig mot flygplatsen för att återvända hem. Jag har bara varit här i drygt 10 dagar, men det känns så oändligt mycket längre. Ja, jag börjar bli trött, men jag är ändå så oändligt mycket lyckligare än på länge.

Innan jag reste hittade jag ett citat på nätet; ”It’s time to remember what it’s like to feel alive”

Och ja, jag är trött men jag känner mig äntligen levande igen. Den känslan är värd mer än alla bekvämligheter och sömn i hela världen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: