Bali-en sista summering

Varför åkte jag till Bali egentligen? Jag som aldrig känt någon direkt längtan till Asien. Inte ens jag vet svaret riktigt. Vad jag däremot vet är att det är ett av mitt livs bästa beslut, även om det föddes ur slumpen. Att jag ville ta ett sabbatsår efter gymnasiet för att se världen beslutade jag för flera år sen.  Jag har så länge jag kan minnas varit en bokmal och i takt med att jag blev äldre ville jag också ut och se alla de platser jag så länge läst och drömt om. Men var skulle jag åka? Kuba var självklart, liksom Sydamerika. Men vad mer? USA? Afrika? Valet föll på Afrika men efter att ha besökt Sydafrika förra hösten så kände jag att jag ville prova på något helt nytt. Jag började söka runt och hittade då GoXplores program för Bali. Jag fastnade direkt.

I mars bokade jag resan och nästan exakt ett halvår senare klev jag på flyget i Kastrup som skulle ta mig till Singapore, där jag skulle byta till planet som skulle ta mig den sista sträckan till Denpasar, Balis största stad.

När jag kom fram vräkte regnet ner och jag hade knappt sovit de senaste 48 timmarna, och jag började tyst undra vad i hela friden gett mig in i. Efter närmare 12 timmars sömn och skingring av molnen skingrades även tvivlen om jag gjort rätt i att åka hit.

Första veckan var hektisk, men otroligt rolig. Vi gick på stadsvandring och vandring runt risfälten och de små byarna kring Ubud, vi hade språklektioner och lektioner i öns kultur. Vi lärde oss att laga balinesisk mat och hur man gör offergåvor av blommor. Vi fick testa på att måla klassisk balinesisk batik och vi var på dansuppvisning. Samtidigt som mig hade drygt 20 andra personer också anlänt oh vi blev snabbt ett tajt gäng. Även om dagarna var långa och tröttande i den heta, fuktiga värme som rådde den veckan hade vi ork att utforska de små barerna och fiken på kvällarna.

När den andra veckan inleddes så var det också dags att inleda det arbete vi kommit dit för.  En del skulle arbeta på byggen men merparten av oss skulle undervisa, i engelska, i hälsokunskap eller i hur och varför man ska ta hand om miljön, vilket jag hade valt. Jag blev ihop parad med en några år äldre japansk tjej vid namn Karin och trots våra olika bakgrunder och erfarenheter klickade vi direkt och vi började göra upp en mängd planer, av många vilket jag nu i efterhand inser var väldigt ambitiösa.

För även om arbetet i skolan var enormt roligt så det var också en enorm utmaning. Karins och mina kunskaper i bahasa var av naturliga skäl begränsade, på samma sätt som barnens kunskaper i engelska var begränsade. Jag vet inte hur mycket vi egentligen lyckades lära dem, men jag hoppas och tror att vi i alla fall sått ett frö inom dem som kommer kunna växa när de blir äldre och mognare. Framförallt hoppas och tror jag att vi bidragit till att få dem att inse att turister och utlänningar inte är så främmande och olika som det kan verka, att vi inte är ett hot.

I början av min tredje och sista vecka på Bali nådde de första ryktena oss att Mount Agung var på väg att få ett utbrott. Allt spändare följde vi de få artiklar som publicerades och i takt med att veckan fortskreds höjdes varningsnivån. När jag packade ihop mina sista saker på lördag morgon och gjorde mig klar för avfärd mot flygplatsen var varningarna på max och även i svenska medier hade man vid det laget börjat skriva om det stundande utbrott.

Det var med en känsla av att vara jagad man satt sig i taxin den där morgonen. Inte för att vulkanen utgjorde något reellt hot mot oss i Ubud, men mer att ett askmoln skulle sätta stopp för flygen. För hur mycket jag än älskar Bali, så var tanken på att bli strandad där på obestämd tid knappast vad jag längtade efter.

Det var ett ganska tråkigt slut, att man skulle lämna ön med en växande känsla av stress och oro i kroppen. Vi som hade haft så oändligt mycket roligt där! Men jag hoppas att jag en dag kommer få återvända dit, för även om jag sett och upplevt otroligt mycket finns det fortfarande jättemycket mer att se. Om så inte blir fallet, att livet på ett eller annat sätt sätter stopp för det, kommer jag i alla fall bära ön och minnen därifrån i mitt hjärta för alltid.

 

Två veckor har snart gått men ännu har det inte skett något utbrott. Jag hoppas av verkligen att det förbli så.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: