Havanna-en ärrad skönhet 

En gammal grevinna, änka till en greve som en gång var general. En grevinna som vet vad som krävs i ett krig lika väl som hon vet vad som gäller på en bal. Åren har, med sin rätt, satt sina spår. Tiden har ristat djupa fåror i hennes ansikte och huden är slapp. Det en gång blanka, tjocka håret har blivit tunt och grått. Blicken i hennes ögon är dock ännu knivskarp och hennes hållning vittnar obestridligt om hennes börd.

Havanna, Kubas huvudstad. Fasaderna är slitna, på många ställen är byggnaderna mer eller mindre raserade. Gatorna är gropiga och ojämna men man behöver bara sluta ögonen en sekund så ser man för sitt inre hur det måste ha sett ut en gång, då för länge sen, då de sprakande färgerna på husfasaderna inte var blekta och då det inte fanns några rivningstomter. Då, när inga hus saknade dörrar eller fönster. Det är en vacker bild och man fylls av vördnad för denna ärrad skönhet, denna gamla grevinna. 

Havanna som sett och överlevt kolonisatörer, pirater, revolutionärer, diktatorer och en omänsklig blockad. Flera hundra år gammal men ändå med en ungdomlig, livlig puls under den kultiverade ytan. Magnifik arkitektur, oräkneliga museer som berättar om Kubas rika kulturarv och händelsrika förflutna blandas med improviserad musik och spontana samtal med människor man aldrig tidigare mött och aldrig mer kommer se.

Även om de slitna byggnaderna ger en känsla av att man befinner sig på en plats där det nyligen rasat ett fruktansvärt krig, så är det omöjligt att inte älska denna livfulla plats. 

Gamla Havanna, turisternas mecka, är i betydligt bättre skick än de övriga delarna av Havanna som jag sett.  Även om det är oerhört vackert där med ett brett utbud av museer, restauranger och souvenirbutiker så var det mer tillräckligt för mig att vara där en halvdag. Jag föredrar centrala Havanna, och de smala, vindlande gatorna där som mynnar ut mot Malecon. Där man kan se tvätt hänga ut genom fönstret, där de gamla sitter på gatan och ser barnen leka, och där man kan se ett par gräla högljutt på spanska. Där det riktiga kubanska livet sker. 

Vill man komma ifrån stadsmiljöerna helt och hållet ska man ta färjan över till Casablanca, på andra sidan Havanna bukten. Trots att resan inte tar mer än 10 minuter är det som att komma till en annan värld. Det är backigt och prunkande grönt och Casa del Che, La Cabaña (som erbjuder en fantastiskt utsikt över Havanna) och El morro (som har en fantastisk utsikt över havet) håller en sysselsatt hela dagen. Framförallt är det så otroligt mycket tystare i Casablanca än i själva Havanna, vilket i alla fall jag upplevde som oerhört skönt.

Ingenting är sig likt mot därhemma (har vandrat mer än 3 mil kors och tvärs genom havanna de här dagarna men har hittills aldrig sett en riktig matbutik/supermarket?!?) men ändå känner man sig hemma med en gång. De rustika, grovhuggna men ändå förfinade omgivningar; den mycket begränsade tillgången till internet och till omvärlden, ger ett lugn som man sällan hittar därhemma. Istället för att ha en miljon saker man alltid måste få gjort och vara tillgänglig för allt och alla dygnet runt, kretsar livet här runt de fundamentala sakerna i livet: att äta, att se, att höra, att känna, att vandra och att sova. Det kan verka torftigt och banalt men det är faktiskt fruktansvärt skönt. Att inte behöva stressa utan istället kunna leva minut för minut. 

Imorgon reser jag vidare till Cienfuegos och även om jag längtar efter att få se resten av Kuba så kommer jag sakna denna gamla, ärrade grevinna.
Internet är fruktansvärt dåligt här nere så bilder får vänta tills jag kommer hem!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: