Feminist- för mig en självklarhet

8 mars. Den internationella kvinnodagen. På ett sätt feminismens dag. Varför är då jag feminist?

Jag är inte obekväm med att vara kvinna. Jag gillar bara inte den roll som samhället på grund av mitt biologiska kön vill tvinga mig att spela.

Jag drömde aldrig om att vara prinsessa, eller att bli räddad av en sagolik prins på en vit springare. Jag drömde om att få vara äventyrare. Hemlig agent. Jag ville vara som Tintin, eller som Kitty, eller som Pippi och Ronja. Eller som någon av alla de tuffa tjejer jag från tidig ålder läste om i mina hästböcker.

Jag vet inte när jag medvetet började tänka på mig själv som tjej, som kvinna. Vad jag däremot vet är att min kropp började utveckla sig till det långt innan jag själv medvetet började reflektera över det. Och jag har aldrig ogillat mina bröst, eller övriga kurvor som jag fick så tidigt.  Varför skulle jag det? De är en lika naturlig del av min kropp som mina händer eller mina ben.

Vad jag däremot tidigt började hata var att det helt plötsligt var min kropp som var i fokus, som var det viktiga. Varför var helt plötsligt min BH-storlek mer intressant än min hjärna? Jag var ju trots allt bara ett barn.

Jag är inte obekväm med att vara kvinna. Jag gillar bara inte den roll som samhället på grund av mitt biologiska kön vill tvinga mig att spela.

Och helt plötsligt verkade det automatiskt antas att min högsta dröm var att bli mamma. Men hallå? Jag vill ju bli hemlig agent! Eller nåja, vid det stadiet hade drömmarna mognat något och att bli utrikeskorrespondent var då det som stod högst upp på listan av det jag ville uppnå. Att skriva var, och är fortfarande, mitt liv och vad skulle passa mig bättre än att få kombinera det med att upptäcka världen?

När jag svarade att ”Nej, jag har inte den minsta lust att bli mamma” möttes jag av avfärdande skratt, i frågandesättande ”varför då då?” eller bara nonchalanta ”Du ska se att du kommer ändra dig när du blir äldre”. Tillslut hade jag (och har fortfarande) bara lust att dunka huvudet i väggen i ren frustration när frågan kom på tal.

Men visst, du kanske har rätt när du säger att jag kommer ändra mig. Men du har egentligen ingen aning vad som ligger bakom det beslutet, så bespara mig din åsikt. För kommer jag ändra mig, så inte kommer jag göra det för att du säger det.

Och nej, innan du ens frågar; jag hatar inte barn. Jag älskar dem. Men det behöver inte betyda att jag vill att hela mitt liv ska komma att kretsa runt dem.

Jag är inte obekväm med att vara kvinna. Jag gillar bara inte den roll som samhället på grund av mitt biologiska kön vill tvinga mig att spela.

Jag hatar att eftersom jag är tjej, eftersom jag är kvinna, kommer jag automatiskt sett få lägre lön än mina killkompisar i samma yrke.

Jag hatar att eftersom jag är tjej, eftersom jag är kvinna, kommer jag samtidigt förväntas utföra större delen av det obetalda arbetet i hushåll etc.

Jag hatar att eftersom jag är tjej, eftersom jag är kvinna, kan jag inte klä mig hur jag vill, om jag inte vill riskera att bli sedd som en slampa.

Jag hatar att eftersom jag är tjej, eftersom jag är kvinna, kan jag inte ha hur många sexpartners som jag vill, för då riskerar jag att i högsta grad bli sedd som en hora. Något inte min killkompis behöver oroa sig för, även om han hade haft dubbelt så många som mig. Då hade han setts som ”cool” och ”manlig”.

Jag hatar att eftersom jag är tjej, eftersom jag är kvinna, får jag leva med det faktum att vissa människor (män) ser min kropp som allmän egendom, fri att se på, röra, kommentera och döma när helst de känner för det.

Jag hatar att eftersom jag är tjej, eftersom jag är kvinna, kan jag i många fall inte känna mig trygg med att röra mig ensam ute.

Och vad hatar jag mest av allt? Jo, jag hatar att den här listan egentligen aldrig tar slut, även om det är år 2018 och vi lever i Sverige, ett land som brukar räknas som ett av de mest jämställda i världen.

Från den stund jag insåg vad feminism är och vad det innebär har det varit självklart för mig att kalla mig för feminist.

Det handlar inte om att jag hatar män, sann feminism är inte manshat. Tvärtom, jag älskar män. De allra flesta av mina förebilder är och har alltid varit män. Det är de som format mig till den jag är idag.

Sann feminism handlar om att ge alla lika förutsättningar och rättigheter oavsett ens biologiska tillhörighet. Att få vara den man vill utan att tvingas in i föreskrivna roller som kanske inte alls passar en.

Det är inte sämre att vara tjej. Det är inte sämre att vara kille. Att vara det ena eller andra innebär bara att vissa biologiska funktioner i våra kroppar skiljer sig åt, och att vår anatomi till viss del skiljer sig åt. Och varför skulle det påverka min lönenivå? Mina intressen? Mina prioriteringar eller mina drömmar? Varför skulle det göra mig till en bättre eller sämre person?

Jag är inte obekväm med att vara kvinna. Jag hatar inte män. Jag gillar bara inte den roll som samhället på grund av mitt biologiska kön vill tvinga mig att spela.

Det är därför jag är feminist. Det är därför jag anser att alla borde vara det. Idag, den 8 mars, den internationella kvinnodagen tycker jag är en perfekt dag för alla ni som inte kallar er det att börja göra det.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: