Kära politiker! Gör någonting åt skolsystemet, snälla!

Kära Politiker!

Jag satt och bläddrade i några gamla veckotidningar häromdagen när en rubrik till en krönika i ICA-kuriren (nr 13 från mars i år) fångade mitt intresse, ”Ingen vågar prata om skolan på riktigt”:

”Det är ofattbart att inte fler flippar ut helt i skolan. Det är närmast ett under. När jag ser vad som händer i skolan, hur betygen sätts, de sjukt märkliga betygskriterierna, och vilken superpress man utsätter väldigt små barn för, ja då är det närmast obegripligt att inte fler går bärsärkagång.”

Tack Johan Croneman för att du, som vit man i övre medelåldern, begriper det som jag och många, många andra ungdomar (främst tjejer) har försökt säga i flera år utan att få något egentligt gensvar. För tro mig, ni skulle kunna hitta ett oändligt antal inlägg och artiklar i samma stil som denna.

Det är mindre än ett halvår kvar till valet nu, och jag hoppas verkligen att ni, kära Politiker, lyssnar. På mig, på Johan, och på alla andra. För vi kan verkligen inte fortsätta så här…

Jag älskar Sverige för att alla från och med de föds tills de är en bra bit över 20 har rätten till en helt gratis skolgång. Det är fantastiskt! Det är så det borde vara i alla länder, världen över!

Men det finns ett problem, ett väldigt stort problem, i det svenska skolsystemet.

Från och med att vi är ungefär 14-15 år handlar skolan inte längre om att lära sig saker. Det handlar i stort sett enbart om att få bra betyg. Först för att ta sig in på gymnasiet. Sen vidare till högskolan.

Och om vi inte lär oss saker, vad är det då för idé att ens gå i skolan?

Jag tror inte det finns någon vuxen som hade gått med på att jobba i genomsnitt 10+ timmar varje dag, 7 dagar i veckan, större delen av året. Jag tror inte det finns någon vuxen som hade tyckt det var okej att behöva ta med sig jobbet hem på både kvällar och helger, och under semestern. Och hade någon gått med på det, så hade omgivningen garanterat haft full förståelse för att hen blev utbränd inom en väldigt snar framtid.

Det är så vår verklighet ser ut. Vi är i skolan från 8.00–15.00 (i genomsnitt, restid ej medräknat) och sen förväntas vi sitta MINST ett par timmar varje kväll. Och vi måste plugga på helgerna. Och på loven. Utöver det förväntas de flesta hjälpa till hemma, man förväntas ha ett socialt liv och helst hålla på med minst en idrott, och äta en nyttig och balanserad kost, och få minst 8 timmars sömn varje natt och… Listan kan egentligen göras oändlig.

Man behöver inte ha läst avancerad matte för att förstå att det inte går ihop. Så när vi tillslut bryter ihop, när vi är så trötta att vi bara gråter? Får vi förståelse då? Nej, då vi får vi bara höra att vi är lata, omotiverade, ostrukturerade, inte har rätt studieteknik etc.

Är det verkligen det som är meningen med skolan? Att vi ska köra slut på oss själva innan vi ens hunnit bli vuxna?

Tonåren är en jobbig tid på många sätt. Att bli vuxen är inte lätt. Kroppen gör revolution och ens psyke är en bergodalbanax1000. Man ska försöka hitta sin egen identitet och väg i en värld där alla ska ha åsikter på hur man är och vad man gör. Och gud nåde den som vågar sticka ut det minsta!

Att på det få en arbetsbelastning som ingen vuxen hade funnit acceptabel? Det är inte annat än sinnessjukt.

Jag klarade inte av att äta frukost under i princip hela högstadiet och gymnasiet för att jag var så stressad och hade sådan ångest att jag bokstavligen mådde illa varenda morgon jag vaknade. Hur många nätter jag grät mig till sömns tappade jag snart räkningen på. Jag som tidigare älskade att läsa och gjorde det hela tiden slutade i princip göra det helt och hållet. Jag orkade inte. Jag kunde inte. Jag som tidigare hade en arbetskapacitet som en hel myrkoloni var många gånger så trött att när jag kom hem efter en halvdag i skolan att jag bara kollapsade i soffan…

Och så vidare… Och jag var inte ensam om det.

Okej, förhoppningsvis fattar ni grejen nu. Låt oss ta det mer konstruktivt istället. Hur ska vi fixa så att vi får den utbildning vi behöver, utan att stressa ihjäl oss?
Kära politiker (och lärare!):

  • Förläng skoldagen ett par timmar istället, så den matchar de tider vi sen kommer arbeta, t.ex. 8-17. Bättre att vi stannar lite extra och få det vi behöver gjort i skolan, och redan från början vänjer oss vid det som sen kommer
  • Inför läxtimmar! Låt, t.ex. de två sista timmarna vara valfritt arbete så att man får chans att göra de saker man behöver så man slipper släpa med sig allt hem. Att se skolböckerna torna upp sig på skrivbordet var tillslut bara det en källa till obehag, i alla fall för mig.
  • Utgå inte från att alla elever lär sig lika. T.ex. jag har jättesvårt att behålla koncentrationen när någon står och pratar en timme, jag föredrar att läsa och att jobba själv. En kompis till mig hatar däremot att läsa och att jobba enskilt. Ha föreläsningar och genomgångar, absolut, men låt de som hellre jobbar själva (under förutsättning att de klarar det) gå undan och sätta sig och jobba ensamma.
  • Lärarna MÅSTE bli bättre på att kommunicera, och på att planera så att inte alla prov, inlämningar, läxor etc. kommer samtidigt, samt att det inte går att alla lärare tänker att just deras ämnen är viktigast. Och snälla, snälla… lägg inte proven direkt efter loven!
  • Dela upp kurserna! I ettan på gymnasiet läste jag 7 ämnen samtidigt, att det blev rörigt och stressigt kan nog de flesta tänka sig. Dela upp läsåret i tre perioden, med 2-3 kurser varje. T.ex. Period 1: Matte, biologi Period 2: Svenska, Engelska och moderna språk. Period 3: Samhällskunskap och Historia.
    På så vis blir det även mer likt högskolan.
  • Inför mer idrott men avskaffa betygen! Motion är supernyttigt men snälla… Min förmåga att stå på händer eller hoppa över en plint ska väl inte få avgöra hur bra socionom jag kommer bli? Eller revisor? Eller egentligen vilket yrke som helst. Gör det inte heller så tävlingsinriktat och låt de som är nöjda med att t.ex. ta en powerwalk göra det. Huvudsaken är väl ändå att vi rör på oss och får in en rutin? Eller?
  • Ändra betygssystemet, NU! Vad är det för signaler ni ger oss när vi hela tiden blir bedömda efter vår sämsta prestation? Om jag har A, A, A, A, A och ett D (för att t.ex. min farfar dog nyligen, eller min pojkvän bröt upp, eller att jag helt enkelt bara råkade vara förkyld den dagen) i en kurs, är det då verkligen rimligt att mitt slutbetyg ska bli D, eller möjligtvis C? NEJ! Det enda ni lyckas förmedla med det här betygssystemet är att om man råkar ha en dålig dag, så är man en loser, vilket är ett sinnessjukt budskap! Livet går upp och ner, man har bra dagar och man har dåliga dagar. Det är livet, helt enkelt.
  • Det bästa vore om ni avskaffade betygen helt och hållet. Förvisso skulle det försvåra urvalsprocessen till högskolan, men varför inte införa speciella antagningsprov för högskoleprogrammen istället? På så vis blir man ju ännu mer säkra på att de som blir antagna verkligen har rätt kvalifikationer. Från grundskola och gymnasium skulle vi istället kunna få med oss omdömen på hur aktiva, intresserade etc. vi varit på lektioner osv.

Så, kära Politiker, nu har ni fått ännu en ögonblicksskildring av ännu en ung människa som mer eller mindre krossades av ert kära skolsystem, och även en del konkreta tips på hur ni skulle kunna göra det bättre. Nu jobbar jag tillfälligt inom förskolan och jag får bokstavligen ont i magen av tanken på att alla dessa härliga ungar jag möter där en dag ska tvingas gå igenom samma helvete som jag och mina vänner fick göra.

Ni kan väl snälla börja lyssna nu?…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: