Till han som lärde mig vad kärlek är

Jag vet att de flesta aldrig förstod vårt förhållande, att de aldrig kommer att kunna göra det heller. Det är okej. Vi förstod, och det är allt som behövs. Det räcker för mig. Vad jag är ledsen för, vad jag däremot ångrar så sjukt mycket, är att jag inte insåg värdet i det vi hade tillsammans. Förrän det var för sent. För du var verkligen min allra, allra bästa vän.

Du kom in i mitt liv när jag som bäst behövde dig, och vad kan jag säga? Från det att jag såg dig visste jag att det var vi. Du lärde mig så otroligt mycket. Du lärde mig känna tillit när jag förlorat tron på hela världen och du fick mig att mjukna när jag stelnat till is. Du lärde mig att lita till min egen förmåga och du lärde mig att samarbeta, och att ha tålamod. Och du lärde mig vad äkta kärlek är. Även om jag insåg det först långt, långt senare.

Under nästan 10 år var du en ofrånkomlig del av mitt liv, den absolut bästa delen av mitt liv. Du gav mig skratt, irritation, eufori, ilska, tröst, tårar och en aldrig sviktande vänskap. Herregud vad du kunde driva mig till vansinne! Du var nog den mest envisa och egensinniga varelsen jag någonsin mött. Men gud vad jag älskade dig och jag hade aldrig bytt ut dig mot någonting i hela världen.

Men jag visste hela tiden att du egentligen bara var till låns, att jag en dag skulle förlora dig.

Och när den dagen kom, slets jag i tur. Att förlora dig, att se dig falla till marken, är det värsta jag någonsin behövt uppleva. Jag förlorade inte bara min bästa vän, jag förlorade också en del av min identitet, en del av mig själv. En del som tog lång tid att vinna tillbaka.

Vägen tillbaka (eller framåt, rättare sagt) tog mig flera år, men för ett halvår sen började jag rida igen. Vilket är det bästa beslutet jag fattat på väldigt, väldigt länge. Ingen häst kommer någonsin vara som dig, men alla hästar är underbara på sitt sätt. Och varje stund i stallet är ett ögonblick av genuin lycka. Inte förrän jag återvände insåg jag hur otroligt mycket jag saknat det. Och i varje häst jag har ridit så har jag sett en glimt av dig.

Sarabi har din snällhet, Balder din envishet, Bellino din nyfikenhet och Mammut din egensinnighet och vilja att alltid försöka göra sitt bästa. Han har till och med samma märke på manken som du hade. Det gör mig både glad och ledsen på samma gång.

Kärlek är inte romantik eller passion. Kärlek är att vara fly förbannad på någon, men ändå vilja ha den mer än någon annan eller annat i hela världen. Kärlek är att kunna vara skitsur på någon, men så fort som någon annan yttrar något negativt gå i försvar. Kärlek är att lita på varandra till 100 % även när allt runtomkring står i lågor. Kärlek är att sakna varandra när man inte är tillsammans. Kärlek är att jobba ihop och Kärlek är att kunna tolka varandra med ett ögonkast. Kärlek är när man känner att man kan klara precis allting så länge man har den andra vid sin sida. Kärlek är att bokstavligen stå i skit upp till öronen men ändå var jätteglad, bara för att man är tillsammans med den andra.

Älskade Allan, tack för att du lärde mig det. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket, men alla sagor har inte ett lyckligt slut. Och det är faktiskt okej. För det är inte slutet som är det viktiga, utan det som kommer dessförinnan.

“Horses teach you a lot. Very little of it has actually to do with horses!”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: