En gång i Havanna- Björn Afzelius (1993)

Jag brukar, som ni kanske vet, inte skriva bokrecensioner men när jag fick vetskap om att Björn Afzelius (en av mina stora förebilder) bok från 1993 getts ut på nytt, var det svårt att låta bli.

En gång i Havanna
Roman
Björn Afzelius
1993, nyutg. 2018

Det är våren 1992. Det har inte ens gått ett år sen Sovjetunionens fall men som följd av detta befinner sig Kuba redan i en djup ekonomisk kris. Regeringen med President Castro i täten gör sitt bästa för att hålla landet på fötter och ”Período especial” har inletts, men under ytan jäser missnöjet. Affärerna är tomma, folket svälter och segregationen breder ut sig. Det är detta den medelålders, svenska rocksångaren Johnny Ceder och hans vän Franco möts av när de åker till ön för några veckors semester. De hade planerat att festa och umgås, som så många gånger förr, med sina kubanska vänner men verkligheten ska visa sig bli en helt annan. Redan första kvällen möter Johnny Mercedes Betancourt, en vacker, mörkhyad kubansk filmvetare. Han faller handlöst för henne, och upptäcker snart att hans känslor är besvarade. Hans vänner försöker få honom att komma till sans, försöker få honom att inse att det inte finns en framtid för dem, att de har precis allting emot sig. Nationalitet, avstånd, familjeförhållande, bakgrund och inte minst den kubanska regimen. Johnny vägrar emellertid ge upp men han inser samtidigt att priset han kommer tvingas betala kommer bli högt. Fruktansvärt högt. Kommer han till och med att tvingas riskera livet för Mercedes?

En gång i Havanna är en drastisk roman där läsaren slängs från ljuv romantik till hård, naken passion. Från lugna, lata dagar på stranden till en kamp för livet, och för kärleken. ”En vän som inte ger kritik i hopp om förbättring är ingen vän” säger Johnny till sin kubanske vän Rafael efter att denna kritiserat hans inställning till Kubas regim och det sammanfattar egentligen hela boken. Kritiken mot den kubanska staten och regimen är hård och konkret, det är bokens centrala tema, men lika tydlig är den starka kärlek han hyser för Kuba och dess invånare. Språket är informativt, sakligt, manligt och är bitvis relativt grovt, vilket gör att boken inte lämpar sig för den lättstötte läsaren. Humorn, den torra och lätt ironiska och den romantik vi känner igen från Afzelius sånger är emellertid aldrig långt borta.

Afzelius har valt att skriva boken ur förstahandsperspektiv, vilket ökar spänningen och gör att man sugs in i berättelsen på ett helt annat sätt än om den varit skriven ur tredjehandsperspektiv, eller utav en allvetande författare.

Boken var Björn Afzelius (1947-1999) första och enda roman. Den är resultatet av att ett bokförlag bad Afzelius att skriva om sitt liv utanför musiken, om t.ex. hans engagemang i bl.a. Latinamerika. Att Johnny Ceder och Afzelius är i det närmaste identiska är därför inte konstigt. De delar alltifrån utseende och bakgrund till yrke och intressen. Det märks att detta inte är den typ av texter Afzelius vanligtvis skrev och den utgör långt ifrån en höjdpunkt i litteraturhistorien. Boken är däremot en verklig fördjupning i hans tankar kring Kuba och socialismen, hans stora engagemang lyser verkligen igenom, vilket bara det gör boken läsvärd. Den ger dessutom en intressant inblick i hur det såg ut på Kuba för kubanerna under krisåren i början av 90-talet, vilket till lika delar gör en ledsen som förbannad. På det stora hela är det bok som jag rekommenderar folk att läsa!

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: